Som jag nämnt tidigare så har jag problem med anorexia, som är en ätstörning. Utöver den har jag även svår paniksyndrom och OCD. jag tänte nu berätta lite kort om min sjukdom, och hur jag kom på rätt bana igen. 

Jag har haft ångest sen jag var 13 år gammal, och ätstörningen har kommit och gått i perioder sen ungefär 14 års ålder. Anorexin tog fart på riktigt under 2019, men det var först 2020 som det började bli riktigt allvarligt. Jag började jobba på Maxi i januari 2020, och var fast besluten att intem låta det komma ut att jag var sjuk. Det höll i någ månader, men i takt med att jag började träna mer och satte upp allt mer strikta "regler" för vad jag kunde äta så började ett par av mina kolleger förstå att något inte riktigt stod rätt till. Jag började berätta om mina problem för ett par kolleger, vilket är det bästa jag gjort med facit i handen! 

Jag började träffa en psykolog och till en början hjälpte det. Men under sommaren blev det mycket värre, och det gick fort. Jag frös konstant, var alltid trött och yr. Jag hade ingen ork att göra någonting. Någon gång i oktober reagerade min ena kollega på hur dåligt jag mådde, och uppmanade mig att berätta för min chef. Jag var livrädd för vad som skulle hända. 

Min chef och mina kolleger har varit väldigt stöttande och hjälpt mig otroligt mycket genom det här! Efter möte med min chef och FHV gick det väääldigt fort! Bara några veckor senare blev jag inskriven på ätstörningsenheten i Malmö, Resund. Där har jag spenderat dagarna sen december fram till för en vecka sen när jag blev utskriven! Nu går jag en annan behandling på samma ställe, och den pågår i 3-4 månader. Jag behöver endast åka dit en dag i veckan och resten jobbar jag med på egen hand. 

Det är en lång väg kvar, men jämfört med för ett halvår sen mår jag redan mycket bättre! Det finns mycket kvar att jobba på, men det är bara att ta ett steg i taget och skynda långsamt. Jag har mycket att tacka min familj, mina vänner och kolleger för att jag vågade ta emot hjälpen. Recovery är möjligt, oavsett hur mörkt och eländigt det känns så finns det alltid en gnista någonstans i mörkret, som visar vägen ut. <3

Önskar er en trevlig fredag, ta hand om er!

 

Amisa

2 april 2021 20:35

Vad fint att du vågade be om hjälp och att du fått så bra stöd från dina kollegor och din chef!

Min syster hade samma problem i tonåren så jag anar vad det är du går igenom.

Kram på dig!

http://min-inre-vagvisare.bloggplatsen.se

 

Maria

4 april 2021 14:31

Så härligt att läsa om dina framsteg Sandra! Att vi människor kan glädjas med andra människor - det är viktigare än någonsin i en tid som vår. Jag är glad för din skull!

Bär med dig kraften i det du gjorde! Du gick emot din egen rädsla och berättade för dina kollegor/chef. Att bära på tunga saker ensam - det blir till slut alldeles för tungt. Önskar dig all lycka i vägen mot ett gladare, starkare och friare liv🍀❤️ Alla är värda att få må bra, så även du!

Sandra Lindvall

13 april 2021 20:41

Tack för dina fina ord, Maria!
Försöker att hålla fast vid kraften, även om jag vissa dagar undrar hur sjutton jag tog mig så här långt, känner mig inte alls modig en del dagar.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Go'kväll allihop!    Först - ursäkta min dåliga uppdatering! Jag har rätt mycket både med jobb, hästarna och behandlingen så där är inte så mycket tid/ork över för tillfället. Det är fortfarande rätt tufft att komma in i dygnsrytmen och ha orken ...

Wow, vilken vecka!  Min plan var att jag skulle hinna med att blogga en hel del under veckan, haha det gick ju sådär!    Jag har äntligeeen fått börja jobba igen, efter 4 månaders sjukskrivning pga anorexia. Jag jobbar på onlineavdelningen på I...

Hejhej!  Välkomna hit till min nya blogg! Jag kommer inte längre in på min förra blogg, så nu startar jag en helt ny!    Lite kort om mig då, jag är 21,5 år gammal och är en tvättäkta hästnörd! Sen nyårsskiftet 20/21 bor jag hos min kompis, hen...